JAG VILL HA TILLBAKA!!!

Ha, ha, ha honom i hela hela min kropp- på hela min kropp.¨

Era losers som inte kan fatta att drogen förstör!

Era IDIOTER-era jag.

JAG JAG JAG har gjort det bästa jag kunnat, jag ville ville.

- visst fick jag tillbara. Men just nu; en trygggetsröst,

JAG SAAAKNAR DIG! så mycket... JAG VILL (nästan) DÖ för det här det här, bort, från

-TILL.

Jag mår illa.

Perfekta underbara.

Jag känner mig glad och lugn igen.

Känslan är välbekant kom jag ju på!

-kärlekstrassel är ingenting- ingenting för någon.

Jag klarnar till och har så mycket att se fram i mot! Imorgon blir jag fri från misstaget, men strax är det dags att ta bussen tillbaka till kylan.

Men imorgon, imorgon, imorgon ringer jag Gorby så fort jag kan och så målar vi naglar och pinuppar tillsammans! Det är min önskan!

Dilemma; försvinn mig

Fördriver tiden med att kväva gråten i halsen och fokusera på bokstäverna som svävar omkring.

HJÄLP! mig. Men ingen hjälp finns. Det här avdelningen har blivit förändrad och förhäxad- för förbannad nu.

Min rygg ilar och jag spårar ur. Tappade min tändare som jag haft i snart 3 och aldrig behövt fylla på. (Den lila jag köpte under lättingstiden då det inte fanns några med blommor på.) Jag vill hem! Jag vill så mycket hem och gömma mig under täcket så jag dör. Fy fan säger jag bara.

Det stora dilemmat; vad: mellan det och det.

Jag älskar dig.

Jag fryser om kropper, ända in i skellettet , ta mig bort här ifrån?

Linn är här.
Jag faller. Jag...
tre veckor, och vad? händer sen

:and sometimes good things fall apart so better things can fall together...
/Marilyn Monroe

Edie is coming to town. Och jag är så där så ni vet inte vad.

Att allt ska vara så... fruktansvärt; svårt, komplicerat. (DU FÖRVIRRAR MIG!...) Utropstäcken gåner hunda... 1000...! Vill inte vara, vill så mycket vara, nära? Borta? Bara du finns där.

"Fina" är inte rätt ord. Jag hittar ej de rättskrivna orden. "Fina" är opersonligt vi är personliga vilsa bosta i den oändliga skogen som ingen läser stigarna snurra OCH det blir tomt- tomt fyllt av känslor- JAG VET INGENTING.

Lost little poor girl hanging in the... hemma hos Katten(hjärta). Jag vet ingenting.

DU! vet ingenting. Jag hatar *harkel; pust! SUCK....* mmm...

det som hjärntvättar på ett "bra" sätt är det något typ av sätt i verkligheten Livet alls? Ja eller Nej? Svar, tack!

Sött.

Ni förvirrar mig så fruktansvärd. DU är VÄRD (och) bäst... det (kommer igen) fina... du vet? Nej... just det. Du vet ju inte. Jo nej jo nej denna jäääävla tvekan och förrvirran. Ta mig för fan bara BORT! Bläjhjjjisdj,hgvns,m!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Hjärta av Guld

Blandar Neil Young med Nekromantix. Heart Of Gold med Life Is A Grave And I Dig It. Lyssnar och flyter, tänker. Funderar på vad och hur. Inte när, bara om. Om jag ska eller om jag inte ska? Ska jag eller ska jag inte? Du vet inte vad, inte ens jag vet vad. Tankarna flyter likt ovanpå näthinnan, jag ser dom mer än tänker dom. I natt fick jag bara några ytterst få timmars sömn, men dom timmarna och resten förresten hela natten spenderades inuti en trygg famn. Så för en gångs skull var jag inte ensam i sömnlösheten, utan nära-nära. Precis sådär nära som jag vill vara.

Jag saknar Stina, min Kitty. Och längtar ihjäl mig till imorgon då vi ska ses, vad jag är rädd att hon ska försvinna-det börjar gränsa till en rädla stor likt vore hon en familjemedlem. Jag får till och med en gråt klump i halsen när jag tänker på henne. Jag älskar henne så, min vän. Jag hoppas så att hon vet det, men det tror jag att hon gör.

Idag ska jag nog bara ta det lugnt, lugnt. Lugnt för att jag flyter så skönt och hade kroppen varit på min sida och inte bara hjärnan (brukar vara tvärt om...) så hade allt varit perfekt -just nu- i det är här ögonblicket. Men... inte i nästa...

Jag förstår mig bara på svävande filosofi och metaforer.

Nån' har varit förvirrande mot prinsessan på ärten.

Tryggheten finns hos Stina, katten.

Jag vill ta från dom rika och ge till dom fattiga; gammla saknader trollas vipselivipps fram och kastas imot mig när jag är på väg mot flykt från lyan. "Tårar blandas med regn" kanske inte var helt sant i orden men jag vet inte vad jag ska säga;

jag svalde hela vägen.

Och kom fram och pratade bara om mig själv. Vågade öppna upp.

Ingen dom. Inga tomma ord. Bara Kärlek.

Kärlek som jag utan att tänka på det stavar med stor bokstav.

Det betyder så mycket min vän, att du kom tillbaka, att du stannade och stannar kvar.

Men, så förvirrande på ärten. Så olycksbådande fattigt att prata i metaforer.

Klockan är inte mycket och jag är lagomt trött; imorgon är det G's 15-årsdag och pappa! kommer hit.

Det blev ett stumt tomt hål i ögonblicket av shock. Äcklig förnedelse av denna någon som jag tycker så mycket om. Men jag känner inget annat än det. Det fixar sig, det löser sig; och så kommer orden tillbaka...

"Jag förstår mig inte på metaforer."

Jag förstår mig bara på svävande tankefilosofi, och tafatta metaforer.