Jag förstår mig bara på svävande filosofi och metaforer.

Nån' har varit förvirrande mot prinsessan på ärten.

Tryggheten finns hos Stina, katten.

Jag vill ta från dom rika och ge till dom fattiga; gammla saknader trollas vipselivipps fram och kastas imot mig när jag är på väg mot flykt från lyan. "Tårar blandas med regn" kanske inte var helt sant i orden men jag vet inte vad jag ska säga;

jag svalde hela vägen.

Och kom fram och pratade bara om mig själv. Vågade öppna upp.

Ingen dom. Inga tomma ord. Bara Kärlek.

Kärlek som jag utan att tänka på det stavar med stor bokstav.

Det betyder så mycket min vän, att du kom tillbaka, att du stannade och stannar kvar.

Men, så förvirrande på ärten. Så olycksbådande fattigt att prata i metaforer.

Klockan är inte mycket och jag är lagomt trött; imorgon är det G's 15-årsdag och pappa! kommer hit.

Det blev ett stumt tomt hål i ögonblicket av shock. Äcklig förnedelse av denna någon som jag tycker så mycket om. Men jag känner inget annat än det. Det fixar sig, det löser sig; och så kommer orden tillbaka...

"Jag förstår mig inte på metaforer."

Jag förstår mig bara på svävande tankefilosofi, och tafatta metaforer.